SMEDJEBACKEN – Säger man Karin Boström blir det en frågande min. Nämner man Knalin så lyser alla upp.

Tjejen från Smedjebacken som hunnit bli 64 år och som i över 25 år varit i idrottens tjänst i Dalarna.

Dörren till klubblokaler, föreningskansli och arenor har alltid stått öppna när Knalin kommit på besök. Oftast för att ge råd och tips om hur föreningen kan utveckla sin verksamhet, men det har även handlat om att lösa problem.

Även ansvarig för många olika projekt. Puck eller boll domaren spelar roll, Samsyn och idrottskadeutbildning är några exempel.

Och hon brinner lite extra för Seniorkul. Idag med verksamhet i fjorton av   femton kommuner.

– Jätteroligt med så många grupper. Seniorer hittar gemenskap och ett sätt att röra sig.

Ett projekt som även får andra effekter.

– Inom idrottsrörelsen skriker vi efter ledare. Bland seniorerna finns det flera guldkorn. Jag vill påstå att i varje grupp hittar vi kommande ledare. Antingen till det lokala föreningslivet eller så fortsätter att leda seniorgrupper. Oerhört roligt att följa.

Och Knalin är verkligen en inspirationskälla med sin spralliga glada och öppnande attityd.

Men det var långt ifrån givet att Knalin skull jobba inom idrotten i Dalarna.

Handboll var och är hennes stora passion och då i Barkens HF i Smedjebacken.   Hennes förebild och mentor både i klassrummet och på handbollsplanen var legendariska Janne Nordin.

– Han och hela hans familj har betytt oerhört mycket för mig.

Drömmen att bli handbollsspelare på heltid fanns där i ungdomens dagar. Det var bara ett problem. Inga tjejer kunde på den tiden leva på handboll.

– För min del blev det flytt till Falun. Utbildade mig till tandsköterska och spelade samtidigt med Norslunds IF i ettan.

1981 gick flyttlasset till Stockholm. Jobb som tandsköterska och först spel i fyran med Väntorp/Solna HK.

Men snart haglade anbuden in från klubbar högre upp i seriepyramiden. Knalin valde spel med Huddinge i allsvenskan.

– Tre fantastiska år blev med Huddinge innan jag valde att återvända till Väntorp/Solna för spel i tvåan. En rolig tid och det klingade dalmål i omklädningsrummet. Förutom jag var Ulrika Hornberg, Orsa, Annika Embretzen och Arja Halkola, Smedjebacken samt Ludvika bördiga Anki Norström och Susanne Halvarsson med i förstauppställningen.

En knäskada blev hennes inkörsport till idrottskonsulent. Bosön kallade och hon hade förmånen att gå en treårig utbildning med enbart elever som elitsatsade. En av hennes kursare var Niklas Wikegård.

Ett år som föreningskonsulent innan hon i åtta år helt sadlade om.

– Jag var föreståndare och egen företagare för STF vandrarhem i Smedjebacken. Här kom jag i kontakt med SISU Idrottsutbildarna. De hade flera kurser hos oss. Dessutom var jag engagerad i Barkens HF.

Och kontakten blev än mer intensiv med SISU när Knalin började som studiesekreterare på Studiefrämjandet i Ludvika.

– Till slut fick jag en förfrågan av Bertil Eek och Kerstin Andersson att börja på Dalaidrotten som SISU-konsulent.

På den vägen är det och Knalin har inte ångrat en sekund.

– Att jobba med föreningsmänniskor är oerhört stimulerande. Det ger så mycket tillbaka. Jag har även haft förmånen att under mina 25 år bara haft tre chefer och fantastiska kollegor.

Någon skillnad mellan dagens frågor och de som kom för 25 års sedan?

– Mycket är sig likt, men det jag i första hand tänker på en roll som styrelseledamot. Då fick jag   ofta frågor om hur de skulle göra för att byta ut en ledamot som suttit i många, många år.

– Idag är det tvärtom. Hur skall man behålla en ledare efter två år. Det är verkligen skilda världar.

Vad beror detta på?

– Finns säkert många förklaringar, men är jag helt övertygad om. Idag är det så mycket mer än att vara ledare. Den moderna tekniken skulle hjälpa oss inom idrotten, men har stundtals blivit en belastning.

Utveckla det!

– Att hålla på med sin idrott är dragningskraften. Inte att hålla på med en massa byråkrati   runt omkring.

Och nu kommer Knalin i gång ordentligt.

– Detta kanske inte är så smart att säga, men jag kan göra det när jag snart ska gå i pension.

– Jag tänker på alla projektpengar vi har inom idrottsrörelsen. Är det detta föreningarna vill ha. Nej de vill ha medel till resor, material, hyror med mera. Jag skulle hellre se att LOK-stödet höjs och att många projektstöd skippas. Det skulle gynna den lokala idrotten.

Knalin har erfarenhet som båda konsulenter och mångårig ledare i Barkens HF. En tjej som i alla lägen ger allt för idrotten.

Varför kallas du förresten för Knalin?

– När jag var ung läste vi serietidningar och lyssnade på musik. Jag älskade Knasen och en dag tittade en kompis upp från serietidningen och sa. Du skall heta Knalin. Namnet kom från Lars-Göran Knalin Andersson i Åtvidaberg.

Hela Dalarnas Knalin och i handbollskretsar hela Sveriges Knalin.